Jag flyttar

Jag flyttar. Varför inte flytta härifrån då också, som alla andra? Det gör jag. Jag kommer finnas på annat ställe om ni fortfarande vill läsa vad jag håller på med. Hör av er i så fall! Den här bloggen kommer iaf ligga på is tills vidare.

KRAMEN på er alla, nu drar jag!

Look around, there's no one else left!

Idag börjar skolan igen. För alla utom mig (och er andra som fortfarande är kvar).
Idag är också dagen då många av mina käraste vänner flyttar. Min soldat är på väg långt bort och det känns redan nu. Det känns tomt. En soldat mindre i vår tvåmannade armé.

Jag är också påväg bort, längre bort. Jag orkar inte ens skriva om mina känslor inför den 29 augusti. Det blir nog bra. Men tänk vad skönt det skulle vara om jag inte tänkte så mycket, bara lät det hända. Ena dagen Avesta, andra dagen Paris. Swish bara, inga tårar, inga tankar.

Det ska lösa sig med bostad också. Jag tror det gör det. Får jag ingen lägenhet tänker jag bo i en familj. Men det kommer inte behövas. Om två veckor sitter jag i min lägenhet. Min lägehet i Paris. Hoppas jag.

Det här är en konstg sommar.

Varje morgon ringer min klocka 05.55 (om jag inte har larmtur, eller jobbar kväll förstås). Jag vet, det är inte extremt tidigt, men det är ändå tidigare än jag någonsin gått upp det senaste skolåret. Väl på jobbet tittar jag alltid på klockan i fikarummet innan jag traskar vidare genom korridorerna till min avdelning, den är alltid 06.00. Nej, det tar mig inte 5 minuter att gå till jobbet, det är bara det att ingen verkar bry sig om att ställa klockan rätt, den går ju ändå bara 1 timme och 20 minuter fel, varför bry sig liksom?

Jag jobbar sedan efter ett schema hela dagen och tiden susar iväg.

Jag kommer hem, och jag är trött.

Jag är för trött för att göra något alls. Jag har egentligen massor av tid att göra något, men jag gör det inte.

Jag vet inte vilken dag i ordningen jag har haft huvudverk nu, jag har tappat räkningen. Jag är stressad, efter 19 år borde jag väl känna mig själv så bra att jag kan säga det, och veta att det är sant. Jag tänker alltid på allt jag måste göra, men lyfter aldrig ett finger för att få "högen" att minska.

Det är som att min hjärna har stannat. I min hjärna har jag sommarlov, jag ska tillbaka till Domarhagen i höst. I min hjärna behöver jag inte leta efter möblerade lägenheter i Paris, jag behöver inte plugga franska, jag behöver inte oroa mig över att jag ännu inte har någon flygbiljett, och jag behöver inte lägga tid på att ta reda på vad jag ska göra i vår, när jag kommit hem.

Jag bävar inför den dagen då min hjärna tar in all den här informationen.

Jag undrar hur det kommer ske. Kommer jag vakna mitt i natten av att jag hör mig själv skrika? Kommer jag svimma hemma i någon brukares hus? Kommer jag köra av vägen påväg ut till landet?

Det var så mycket som skulle göras den här sommaren, och nu är den snart över. En och en halv månad kvar.

Uppdatering av Annies liv.

Tänkte bara meddela att mitt internet inte har fungerat på en vecka. Men jag lever ännu. Det fungerar fortfarande inte, sitter på mammas jobb nu.
Annars är det inget nytt under solen. Förutom att jag härmed kan utnämna mig själv till klassens sämsta kändisraggare. Tråkigt, men sant.
Just ja, jag har ju fått jobb också, icke att förglömma. Sen blir det ingen P&L för Annie, stackars mig! Men Blerta Agnes och Karro (förlåt om jag glömt någon) vi åker till Göteborg right? Jag vill det massor iaf!
Så ja. Det var väl det. Ni kan känna er lättade nu när jag meddelat att jag lever!
(Kan ju också säga att min telefon , både mobil och hemtelefon, fungerar alldeles utmärkt, hör jättegärna av er, ok?)

Why bother? It's gonna hurt me.

Jag tycker inte om den här känslan. Jag känner den allt för väl.
Maktlöshet.
Ett par knapptryckningar av dig, och allt är bra igen. Jag vet att det inte händer, men jag hoppas, jag önskar och jag längtar.
Jag kollar mailen varje dag. Ingenting. Det kommer fortsätta vara ingenting.
Men jag hoppas.
Jag önskar.
Jag längtar.
Om någon vecka är det bra igen, jag vet. Men tiden dit är jobbig. Känslorna måste gå över. Tänk på något annat. Lite action i mitt liv vore inte så dumt. Men sluta hoppas nu, sluta önska och sluta längta. Det händer inte. Inte för mig.
Maktlöshet.
Bollen är hos dig. Du har antagligen redan dragit ur proppen och låtit luften sippra ut. Men kan du inte tala om det då, snälla?
Så slipper jag hoppas, önska och längta!

Why are you so far away from me?

I need help and you're way across the sea

God only knows what I’d be without you

Jag kan inte tro att 3 år redan har gått så snabbt. Jag började ju nyss ettan och satt i ett klassrum i D-korridoren och undrade vad det egentligen var för klass jag hade hamnat i. Nu sitter jag här, två dagar efter studenten, och undrar var tiden där emellan tog vägen.

Efter allt slit, och efter alla roliga stunder med er Sp3 så har det blivit dags att ta farväl.
Jag har aldrig skrattat så mycket, och aldrig haft så roligt i skolan som jag har haft tillsammans med er de här 3 åren. Det är ni som har fått mig att orka gå upp ur sängen på morgonen när regnet öser ner och det är ni som har fått mig att gå till skolan fast jag inte har haft några lektioner.
Jag vet att jag trodde att det skulle bli jobbigt att gå i en klass med bara en kille, men jag lovar att jag skulle aldrig någonsin byta ut en endaste en av er mot en kille till.
Jag kommer alltid se tillbaka på stunderna i E1, lärarnas långdragna lektioner, klassfesterna i Louises lägenhet, Parisresan, Ayia Napa resan och allt annat som påminner om er med ett leende på mina läppar.
Ingen klass kommer någonsin vara som vi, och jag kommer sakna er alla så otroligt mycket!
Tack för de här åren, de har varit de bästa.
Kärlek till er alla;)

Jag ÄLSKAR er!

Det är nostalgiernas moln som hänger tunga

Regnet faller, och världen tycks vända sig emot mig.
Idag, och igår.
Jag brukar svara med aggression, men kära värld, du har lyckats knäcka mig även i år.
Som alltid, i maj.
Tysta tårar droppar på kudden, i takt med regnet som faller.
Ständiga misslyckanden lämnar djupa, besvikna spår.
Ett tryck över pannan påminner om rädslan för framtiden.
Det är dags att släppa taget om det jag klamrat mig fast vid så hårt.
Jag vill inte ha sympati.
Inget medlidande.
Jag lider inte.