Agnes är elak!

Okej första gången jag skriver i skolan nu. Agnes övergav mig (Agnes, nu ska hela världen få veta att du sviker din egen syster). Men det förståss Lina var ju inte så mycket bättre hon heller, stack också och lämnade Annie ensam.
Tur att Christer finns ”fördomsprofilen” till och med! Men de spela skitmusik idag, men jag får väl ha överseende med det. Jag ska åka till Borlänge alldeles strax, jag kommer bli hungrig och mackan är redan slut tråkigt, tråkigt!
Mer smörgåsar till folket (till Annie i alla fall).
Usch jag har verkligen ingenting vetting att skriva idag , jag bara svamlar om hur synd det är om mig. Men lite synd är det faktiskt om mig, för Agnääs lät sitt eget kött och blod sitta ensam i ett stort och ekande klassrum när hon hade kunnat hålla mig sällskap.

Lyckan

Har ni någon gång haft den känslan av att en glädjeklump har fastnat i magen? Ni vet inte vad ni ska göra med den, ni vill bara flaxa med armarna, skrika rakt ut och hoppa upp och ner?
Ja, jag känner mig så idag. Lyckan håller i sig.

Jag håller på att kvävas, glädjeklumpen har spridit sig och växt sig större i min
hals.Vad ska jag göra med den? Var ska jag göra av all den energi som helt plötsligt bubblade upp nere i tårna och nu fyller hela min kropp? Det känns som jag rycks uppåt av en osynlig kraft!

Haha härlig känsla!

Glädje Oh yeah!

Jag är så fruktansvärt glad. Det är faktiskt sant, jag vet ni kommer inte tro att det verkligen är Annie som säger så. Men det är sant, och det är ingen som sitter med en pistol mot mitt huvud och tvingar mig att skriva det heller. Nej, Annie är konstigt nog bara glad idag.

G L A D.

Det var så länge sedan jag var det att jag knappt kommer ihåg hur ordet stavas.
Jag log hela vägen hem på bussen, och solen lös när jag gick av den.
Jag har dessutom letat fram den mest popiga av all pop som finns i min skivsamling.

Man skulle nästan kunna tro att jag är kär. Det är jag inte. Kanske ytte pytte lite i så fall, nej inte ens det! Det behövs inte, jag svävar ändå på moln. Men visst skulle det vara trevligt.

Jobb

Mitt första jobbsök gick ganska så bra. Jag fick höra att jag var en glad och trevlig person (hon skulle bara veta) och jag fick skriva upp mitt namn och telefonnummer på en lapp.
Hon frågade om jag hade erfarenhet av tidigare konditori jobb, jag vet inte om försök till matning av pensionärerna räknas. Så jag sa nej.



Okej, jag är ganska så säker på att jag inte kommer att få jobbet men det kändes bra ändå...Det är ju alltid trevligt med komplimanger om inte annat. Men det vore ju himla trevligt med ett sommarjobb måste jag säga!

I wanna ask you why we can't let it die?

Even though we both have tried, you know I always question why.

Why we just can't let it die?

Hatar idag

Jag hatar idag! Sånna här dagar när man inte gör någonting alls är totalt värdelösa. Jag har så fruktansvärt tråkigt, det är sant. Varför är det alltid jag som måste fixa så att något händer? Varför kan aldrig någon höra av sig till mig? För omväxlingsskull?

Fredagen den 13

Inget allvarligt hände egentligen igår, och jag vet inte om jag har mer otur fredag den trettonde än någon annan dag. Jag har ju alltid lite otur.
I alla fall, jag Agnes och Gullan skulle hyra film. Vi hittade en film med det utsökta namnet Gitarrmongot, en film med ett sådant namn kan ju inte vara annat än bra tyckte vi och läste på baksidan av filmen. Allt som stod på baksidan var bara en massa bra kritik: Årets bästa svenska film, osv.
(Kan ju tillägga att det var jag som fick syn på filmen).
Jag tyckte att det var lite som att köpa grisen i säcken men vi beslutade oss för att se den ändå.
När vi väl satte oss för att titta på filmen utropar Agnes: AAH!
På insidan av filmen stod all dålig kritik som filmen hade fått, och det var inte lite måste jag säga.
Men vi hade ju trotts allt hyrt filmen så vi bestämde oss för att se den. Efter en 14 minuters lång suck stängde vi av filmen.
Hur kunde en film med en så ypperlig titel som Gitarrmongot vara så fruktansvärt dålig? Det hade jag aldrig kunnat tro. Det kommer ta lång tid innan Annie får välja film igen.
Det enda positiva är att jag hädanefter kommer kunna hota Agnes med att om hon inte genast slutar bråka med mig tvingar jag henne att titta på Gitarrmongot.

Usel Rockare

Jag har funderat på vad jag skulle kalla mig om någon frågade vad jag har för stil.
Helst skulle jag vilja säga att jag har rockstil, det skulle jag troligtvis göra också. Men har jag egentligen rätt att göra det?
Jag är inte utstickande på något sätt, jag smälter in och de allra flesta människor jag möter ser nog inte mig över huvudtaget. Jag säger förståss inte att man måste se ut på ett visst sätt för att få kalla sig rockare, och jag vet inte hur den sanne rockaren ser ut. Men ändå, för mig sticker rockaren ut. Jag vet inte om det har med kläderna att göra eller attityden.
Jag är väldigt skötsam, jag gör oftast det jag blir tillsagd och jag skolkar aldrig (okej, jag kan väl kanske erkänna att jag hoppat över ett antal gympa lektioner i mina dagar).
Inte ens om man tittar i min skivsamling kan man säga att jag är rock, och det måste väl ändå vara det viktigaste.
Den, skivsamlingen alltså, består mest av olika sorters pop, med undantag från vissa skivor som tillexempel: Millencolin, Hives, Hellacopters och Nirvana (då måste jag väl tillägga att favorit skivan med Nirvana är unplugged).

Jag älskar ju verkligen rock, men den hemska sanningen måste ändå vara att jag inte är det minsta rock alls.
Jag är helt enkelt en rockwannabe, som går och tittar efter skinnjackor så fort tillfälle ges. Det enda som faktiskt talar till min fördel är väl gympa-skolket och min svaghet för att ständigt bilda nya band.

Den första

Jag har aldrig haft problem med att skriva. Bara jag har fått en penna i handen så kommer orden liksom automatiskt. Men så fort jag sätter mig framför ett tangentbord och ska börja skriva i min blogg så får jag en spärr mitt huvudet. Inga ord kommer fram hur jag än försöker, jag vet överhuvudtaget inte vad jag ska skriva. Något ludd finns i huvudet, men jag vet inte hur jag ska bilda meningar av luddet och jag vet inte själv vad jag menar med mina funderingar.

Det här är det första jag skriver i min blogg. Helt meningslöst dravel som ingen människa får ut någonting av och jag kan inte förstå vem som skulle vilja läsa det här.

Men här är jag i alla fall: Annie, i egen hög person.

Varsågoda läs och njut