Varför blogga en gång när man kan blogga två gånger?

Lite för att hämnas på alla fula bilder, men också för att säga:Marta, det är snart 4 år sedan vi såg Her Majesty live första gången. Det har blivit många konserter sedan dess, och alla har varit suveräna på sitt speciella vis. Det är faktiskt så att det är något speciellt med dig och mig och konserter;)

Jag är konsert sugen nu, nu, nu!

(en liten fråga bara, var sjutton kom solglasögonen ifrån!?)

Uppdatering

Ja, det börjar väl kanske bli dags för en uppdatering av bloggen. Jag lovade ju trots allt Henrik att skriva ”när jag har tid, och när jag har något trevligare att säga än att jag håller på att förgås i läx- och prov- krämpor.”
Jag trodde nog inte att det skulle bli något skrivet idag heller, med tanke på det fruktansvärt dåliga humör jag hade för några timmar sedan. (ja, förlåt Carolina för att jag skickade sms istället för att ringa, det var humörets fel!). I alla fall, med tanke på att jag lovat Henrik att skriva, så får jag väl helt enkelt lov att hålla mitt löfte.

Gårdagen spenderades i Västerås tillsammans med Carolina och två balklänningsaffärer. I den första affären blev vi inte allt för väl bemötta efter att vi plingat på dörren och lite tveksamt klivit in genom den. Vi skickades in i rummet där alla klänningar hängde och rörde lite tveksamt vid de olika tygerna.
En av expediterna frågade mig: ”Vilken färg på klänning är du ute efter?” Jag svarade: ”Tja, rött är ju fint, men visst kan jag tänka mig andra färger också.” Carolina, som för det mesta är helt svartklädd, fick frågan: ”Tycker du om ljusa eller mörka färger?” ”Mörka.” ”Hur mörka?” ”svarta.” dessa fraser upprepades ca 25 gånger av mig och Carolina under den timmen vi befann oss i affären. Det slutade med att jag fick med mig fem röda klänningar, en brun, en lila, en ljusgrön och en orange klänning in i provhytten. Carolina fick ett par svarta, en grön med fjädrar och en väldigt rosa klänning. Men det slutade med att Carolina helst av allt ville ha min orangefärgade klänning, som för övrigt var mycket fin, själv gick jag från affären utan att ha hittat en klänning som passade mig.
Nästa affär var, till min förvåning, mycket mindre. Vi möttes av en asiat i dörren som, vad vi tror, hälsade oss välkomna. Jag hittade tillslut två klänningar som var bra, men jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag vill ha någon av dem.
Sen förtjänade vi verkligen en fika, och efter det hittade jag ett par skor som jag måste köpa nästa gång jag träffar på dem.

(ja, ingen höjdarblogg idag, men jag har ju i alla fall uppdaterat, och det var väl det viktigaste?)

Som den slöhög man faktiskt är åkte jag en halvtimme tidigare till skolan för att slippa gå från busstationen.
Ganska trött, och lite nedstämd, traskade jag upp för trapporna till vår kära e-korridor, tänkandes: " Jag skulle kunna börja med franskan, så får jag den ordentligt gjord för en gång skull.." Men när jag väl kommer upp i korridoren är varenda dörr stängd och låst. Någon vrålade i en korridor längre bort, en målare rörde om i färgburken. En halvtimme satt jag i ett säkert minusgradit fönster och tyckte synd om mig själv. Tillslut kom en ensamlärare med näsan i en bunt viktiga papper halvspringande genom korridoren. Detta var min enda chans: "snälla du, kan du inte öppna dörren åt mig?". Läraren tittade förvirat upp men gick med på det.
När jag väl kom in i klassrumet upptäckte jag att mina franska böcker inte fanns där. Någon verkar ha städat bort mina franska böcker, dear oh dear!


(Har någon sett mina franska böcker får ni gärna säga till...)