Det är nostalgiernas moln som hänger tunga

Regnet faller, och världen tycks vända sig emot mig.
Idag, och igår.
Jag brukar svara med aggression, men kära värld, du har lyckats knäcka mig även i år.
Som alltid, i maj.
Tysta tårar droppar på kudden, i takt med regnet som faller.
Ständiga misslyckanden lämnar djupa, besvikna spår.
Ett tryck över pannan påminner om rädslan för framtiden.
Det är dags att släppa taget om det jag klamrat mig fast vid så hårt.
Jag vill inte ha sympati.
Inget medlidande.
Jag lider inte.