Uppdatering av Annies liv.

Tänkte bara meddela att mitt internet inte har fungerat på en vecka. Men jag lever ännu. Det fungerar fortfarande inte, sitter på mammas jobb nu.
Annars är det inget nytt under solen. Förutom att jag härmed kan utnämna mig själv till klassens sämsta kändisraggare. Tråkigt, men sant.
Just ja, jag har ju fått jobb också, icke att förglömma. Sen blir det ingen P&L för Annie, stackars mig! Men Blerta Agnes och Karro (förlåt om jag glömt någon) vi åker till Göteborg right? Jag vill det massor iaf!
Så ja. Det var väl det. Ni kan känna er lättade nu när jag meddelat att jag lever!
(Kan ju också säga att min telefon , både mobil och hemtelefon, fungerar alldeles utmärkt, hör jättegärna av er, ok?)

Why bother? It's gonna hurt me.

Jag tycker inte om den här känslan. Jag känner den allt för väl.
Maktlöshet.
Ett par knapptryckningar av dig, och allt är bra igen. Jag vet att det inte händer, men jag hoppas, jag önskar och jag längtar.
Jag kollar mailen varje dag. Ingenting. Det kommer fortsätta vara ingenting.
Men jag hoppas.
Jag önskar.
Jag längtar.
Om någon vecka är det bra igen, jag vet. Men tiden dit är jobbig. Känslorna måste gå över. Tänk på något annat. Lite action i mitt liv vore inte så dumt. Men sluta hoppas nu, sluta önska och sluta längta. Det händer inte. Inte för mig.
Maktlöshet.
Bollen är hos dig. Du har antagligen redan dragit ur proppen och låtit luften sippra ut. Men kan du inte tala om det då, snälla?
Så slipper jag hoppas, önska och längta!

Why are you so far away from me?

I need help and you're way across the sea

God only knows what I’d be without you

Jag kan inte tro att 3 år redan har gått så snabbt. Jag började ju nyss ettan och satt i ett klassrum i D-korridoren och undrade vad det egentligen var för klass jag hade hamnat i. Nu sitter jag här, två dagar efter studenten, och undrar var tiden där emellan tog vägen.

Efter allt slit, och efter alla roliga stunder med er Sp3 så har det blivit dags att ta farväl.
Jag har aldrig skrattat så mycket, och aldrig haft så roligt i skolan som jag har haft tillsammans med er de här 3 åren. Det är ni som har fått mig att orka gå upp ur sängen på morgonen när regnet öser ner och det är ni som har fått mig att gå till skolan fast jag inte har haft några lektioner.
Jag vet att jag trodde att det skulle bli jobbigt att gå i en klass med bara en kille, men jag lovar att jag skulle aldrig någonsin byta ut en endaste en av er mot en kille till.
Jag kommer alltid se tillbaka på stunderna i E1, lärarnas långdragna lektioner, klassfesterna i Louises lägenhet, Parisresan, Ayia Napa resan och allt annat som påminner om er med ett leende på mina läppar.
Ingen klass kommer någonsin vara som vi, och jag kommer sakna er alla så otroligt mycket!
Tack för de här åren, de har varit de bästa.
Kärlek till er alla;)

Jag ÄLSKAR er!