Så sitter jag i skolbänken med hakan i handflatan och tittar ut genom fönstret igen. Dagarna blir mörkare, det regnar och drömmarna är mer intressanta än lärarens prat.

Jag längtar bort.
Till vad?
Jag vet inte…

Jag vill inte vara där, men jag vet heller inte var jag vill vara. Jag borde inte känna så här, det är sista året nu. Jag borde vara glad för att jag får sitta där, jag borde vara glad för att jag har ett helt år till att komma på vad jag vill göra, men det är jag inte.
Det finns ingenting som drar mig till skolan, ingenting som jag längtar till när jag vaknar på morgonen.

Nästa år vid den här tiden kanske jag utforskar världen med Michelle, eller sitter i Göteborg och pluggar något som jag heller inte vet om jag vill plugga. Men vad som helst skulle uppskattas just nu.

Jag vill ha omväxling.

Nåja, jag har bara gått en dag i skolan än, det är för tidigt att uttala sig om året. Jag hoppas dock att det ska bli det bästa… men det gör man väl alltid.

Apor och blå drinkar:)

Jag orkar inte skriva om vår gävle resa, men jag tycker att det här samanfattar rätt bra, vill ni ha mer detaljer så får ni kolla på Carolinas sida:)
(Ursäkta att jag är så ful på alla bilder förresten, men men, så såg man ut under den resan)

Västerås

Dags att ta tag i saken.

På onsdagen, nästan innan solen hunnit stiga över taken, vaknade en flicka med ett leende på sina läppar. Hon vaknade med värme i kroppen men med något som liknade smärta i hjärta och själ. Det var inte svårt att stiga upp den morgonen, det var som att någon bar henne upp ur sängen, hon gjorde alla sina sysslor som i trans.
Vännen knackade på dörren klockan 7 men flickan höll alla sina känslor inombords hela vägen till Fagersta. När de klev upp på den grå perrongen kunde flickan inte hålla sig längre, hon berättade hela historien utan att andas, ja hela vägen till Västerås ältade hon sin berättelse, hon sken som solen av glädje.

De båda vännerna slog sig ner i en park, med tappade hakor tittade de på en karl som gjorde morgongymnastik mellan ekarna.
Sen bar det av mot staden. Efter att ha vandrat runt ett par timmar köpte sig vännerna var sin sallad och återvände till parken för att avnjuta sin måltid. En sliskig stockholmare försökte fånga deras intresse, men gav snart upp efter att flickorna skrattat åt hans naivitet. Vännerna avvisade honom vänligt men bestämt genom att visa honom vägen till staden.
Flickan bytte, mitt i parken, om till ett nyinköpt linne, och sedan följde ytterligare ett par timmars hattprovande och klingande skratt. När humöret sjunkit begav de sig till systrarna Eriksson för att få sig en kopp te.






Vännen var missnöjd över sitt hår som inte längre var korpsvart, hennes spontanitet fick henne att besöka en barberare denna eftermiddag.
Medan vännen satt i stolen begav sig flickan på toalettjakt. Flickan hittade en toalett som såg lovande ut, hon plockade fram sitt mynt och stoppade det i automaten, som ett djur fick hon slita för att få slanten att gå i, men när hon väl lyckades ville dörren inte gå upp. Förargad tittade hon i sin portmonnä och insåg att toaletten just lurat av henne sin sista slant.
Med bestämda steg och nedslagen blick vandrade hon sedan tillbaka till barberaren där vännen satt med färg i håret.


Flickan satte sig ner och läste en tidning, när hon tittade upp stod vännen där, svartare än natten och ville vandra vidare.
De båda vännerna svävade fram över gator och torg på väg mot hemstaden sju mil norrut.

Bilder

Ja jag är väldigt seg, jag orkar inte skriva om tredagars reasan idag, däremot kan jag ju lägga upp några av de utlovade fotona, men det blir bara Hives bilder idag...

Nicholaus Arson

Pelle och Niklas

The Hives

Pelle

Det är lång ifrån alla bilder, men det är ju några iaf.

wtai och HIVES

Det måste väl skrivas om gårdagen kan jag tro. Jag får börja med att ursäkta mina stavfel, som troligen kommer dyka upp, jag har sovit endast 4 timmar, hoppas det räcker som ursäkt?

(I alla fall så brinner det i mina fingrar över att få skriva om vad som hände. Men eftersom inte en levand själ vill tro mig(för utom min ständige vapendragare Carolina) så tänker jag inte skriva om det. Jag vet vad som hände, jag vet att det är som jag upplevde det vara, och faktiskt så räcker det för mig. Jag behöver inget medhåll, jag var ju där själv. Att få mer nedlåtande blickar och svar skulle bara göra att jag själv började tvivla. Jag VET, jag är ingen skönhet. Men kom ihåg:"Tro på alla rykten ni hör, vi ångrar inget")

Detta var en parentes (vilket jag också valde att visa med parenteser).

Kvällen, eller eftermiddagen, började sådär. CDOASS är inget band jag tycker om, trotts att det är det bandet jag sett flest gånger live. Jag, Maria och Lina roade oss med att försöka imitera sångaren ett tag. Plötsligt fanns en plats längst fram ledig.
Vi skyndade oss dit och sedan väntade en halv- hjärtad konsert av Backyard Babies. Vi stod som sagt längst fram och fick ögonkontakt med Dregen att antal gånger, han undrade troligen vad vi tre gjorde där. Men jag njöt ändå, vad är väl bättre än konserter?

Sen var det dags för Millencolin. Jag blev besviken över att jag glömt så många låtar och texter, men de bjöd på en helt okej tillstälning i alla fall. Under den showen var det mest tryck mot stacketet, i mellan åt i alla fall. Troligen på grund av slagsmålet som ägde rum bakom mig och Marta.
Det var otroligt roligt att se dem i vilket fall!

Sen var det Hellacopters, vilka, precis som förra gången, har bra musik men är ytterst tråkiga att se.. ja, eller det var kanske lite väl hårt, men nog har man sett roligare band. Men jag hade mina ögon på annat håll under den spelningen. Maria och Lina lyckades lite dåligt med flirtningen i år måste jag säga;) (man har ju hört saftiga historier om förra årets wtai).

Sen började det som vi alla tre väntat på i 4 år. HIVES! Herre Gud, jag är stum, vad mer kan jag säga. Jag sa till Marta att jag var avundsjuk på henne för att det var första gången hon skulle se dem, jag trodde inte att det kunde bli bättre än den första uppenbarelsen. Så fel jag hade! Bättre än SÅHÄR kan det omöjligt bli. Ett dunkande hjärta och tårar som bränner bakom ögonlocken och bara vill komma fram. Man kan inte gråta, man vill inte låta tårarna skymma ögonen av rädslan att missa en enda sekund av det som sker på scenen. Man glömmer tid och rum, jag hade kunnat dö där i publiken, jag lovar, det hade varit värt det. Att få dö framför ett band som Hives måste vara att dö med stil.
Jag har aldring sjungit så högt, aldrig dansat som då, aldrig varit så lycklig och aldrig varit så bortkopplad från verkligheten.
Jag skulle ge många kronor för den känslan igen! Hundra tusen miljoner kronor;)

Tack Maria och Lina, utan er hade jag varit två oförglömliga konserter fattigare.
Ni och jag och Hives, det är kärlek det!

(ja, det kommer bilder! Håll till godo några dagar bara, de kommer jag lovar!)

Ego Ego Ego

Enbart för att jag tycker att jag lyckades ganska bra med photoshopandet idag, inte ens Carolina såg att det var fake;)