Hade någon sagt till mig när jag var sju att vi knappt skulle ha någon kontakt alls med varandra 11 år senare hade jag skrattat rakt ut.
Jag hade inte trott på den personen som kunde påstå något sådant, det fanns helt enkelt inte i min värld.

Jag var nog så naiv att jag trodde att vi alltid skulle krypa genom staketet till varandra det första vi gjorde när vi vaknade, bara för att tala om att den första snön hade fallit under natten, eller för att lämna över ett felstavat brev som man knåpat ihop kvällen innan.
Jag trodde nog att somrarna alltid skulle vara sådär långa och att vintrarna alltid skulle ha lika mycket snö. Jag trodde nog att vi alltid skulle skriva ”vad-ska-vi-göra-lappar”, gunga gungbräda på skolgården, palla päron från grannen och gå ärenden till affären eller kiosken åt våra föräldrar.
Jag trodde nog att det var med dig jag skulle dela den första ölen, och att det alltid var dig jag skulle berätta allt för.

När vi firade ”5år som bästa kompisar”-dag, var jag helt övertygad om att vi skulle få fira både 10, 15 och 20 års dag också.
Men vi tappade visst varandra någonstans på vägen, och jag kommer inte ens ihåg när vi skulle ha firat 10års dag längre.

Men även om vi inte umgåtts på mycket mycket länge, och ibland till och med missat att hejat på varandra i korridorerna så känns det tomt att inte se dig i skolan längre!