Gitarrlektion med Kenneth

Sitter i skolan, det regnar, jag vill inte gå ut, men jag måste...
Det är dags för en av veckans höjdpunkter, gitarrlektion med Kenneth.
Alltid när jag sitter nere i den tomma korridoren med en fläckt som surrar konstant, undrar jag varför jag är där.
Jag började 5 år för sent, och jag lär aldrig bli någon Jimi Henrix, oftast har jag inte ens tränat på låten jag fått i läxa, jag spelar de gamla vanliga Cardiganslåtarna som jag förenklat i stället.

Men varje gång är det samma sak när Kenneth kommer nerhoppande för trappan, man blir glad över att få spela. Man blir glad trotts att man glömt plektrumet så många gånger att han inte ens frågar om man har det med sig längre. Man blir glad fast man skämms över att man inte kan mer än man kan.
Man blir glad fast han inte frågar om man gjort läxan när man faktiskt har gjotr den.
Man blir helt enkelt glad av gitarrlektioner med Kenneth.