Jag flyttar

Jag flyttar. Varför inte flytta härifrån då också, som alla andra? Det gör jag. Jag kommer finnas på annat ställe om ni fortfarande vill läsa vad jag håller på med. Hör av er i så fall! Den här bloggen kommer iaf ligga på is tills vidare.

KRAMEN på er alla, nu drar jag!

Look around, there's no one else left!

Idag börjar skolan igen. För alla utom mig (och er andra som fortfarande är kvar).
Idag är också dagen då många av mina käraste vänner flyttar. Min soldat är på väg långt bort och det känns redan nu. Det känns tomt. En soldat mindre i vår tvåmannade armé.

Jag är också påväg bort, längre bort. Jag orkar inte ens skriva om mina känslor inför den 29 augusti. Det blir nog bra. Men tänk vad skönt det skulle vara om jag inte tänkte så mycket, bara lät det hända. Ena dagen Avesta, andra dagen Paris. Swish bara, inga tårar, inga tankar.

Det ska lösa sig med bostad också. Jag tror det gör det. Får jag ingen lägenhet tänker jag bo i en familj. Men det kommer inte behövas. Om två veckor sitter jag i min lägenhet. Min lägehet i Paris. Hoppas jag.

Det här är en konstg sommar.

Varje morgon ringer min klocka 05.55 (om jag inte har larmtur, eller jobbar kväll förstås). Jag vet, det är inte extremt tidigt, men det är ändå tidigare än jag någonsin gått upp det senaste skolåret. Väl på jobbet tittar jag alltid på klockan i fikarummet innan jag traskar vidare genom korridorerna till min avdelning, den är alltid 06.00. Nej, det tar mig inte 5 minuter att gå till jobbet, det är bara det att ingen verkar bry sig om att ställa klockan rätt, den går ju ändå bara 1 timme och 20 minuter fel, varför bry sig liksom?

Jag jobbar sedan efter ett schema hela dagen och tiden susar iväg.

Jag kommer hem, och jag är trött.

Jag är för trött för att göra något alls. Jag har egentligen massor av tid att göra något, men jag gör det inte.

Jag vet inte vilken dag i ordningen jag har haft huvudverk nu, jag har tappat räkningen. Jag är stressad, efter 19 år borde jag väl känna mig själv så bra att jag kan säga det, och veta att det är sant. Jag tänker alltid på allt jag måste göra, men lyfter aldrig ett finger för att få "högen" att minska.

Det är som att min hjärna har stannat. I min hjärna har jag sommarlov, jag ska tillbaka till Domarhagen i höst. I min hjärna behöver jag inte leta efter möblerade lägenheter i Paris, jag behöver inte plugga franska, jag behöver inte oroa mig över att jag ännu inte har någon flygbiljett, och jag behöver inte lägga tid på att ta reda på vad jag ska göra i vår, när jag kommit hem.

Jag bävar inför den dagen då min hjärna tar in all den här informationen.

Jag undrar hur det kommer ske. Kommer jag vakna mitt i natten av att jag hör mig själv skrika? Kommer jag svimma hemma i någon brukares hus? Kommer jag köra av vägen påväg ut till landet?

Det var så mycket som skulle göras den här sommaren, och nu är den snart över. En och en halv månad kvar.

Uppdatering av Annies liv.

Tänkte bara meddela att mitt internet inte har fungerat på en vecka. Men jag lever ännu. Det fungerar fortfarande inte, sitter på mammas jobb nu.
Annars är det inget nytt under solen. Förutom att jag härmed kan utnämna mig själv till klassens sämsta kändisraggare. Tråkigt, men sant.
Just ja, jag har ju fått jobb också, icke att förglömma. Sen blir det ingen P&L för Annie, stackars mig! Men Blerta Agnes och Karro (förlåt om jag glömt någon) vi åker till Göteborg right? Jag vill det massor iaf!
Så ja. Det var väl det. Ni kan känna er lättade nu när jag meddelat att jag lever!
(Kan ju också säga att min telefon , både mobil och hemtelefon, fungerar alldeles utmärkt, hör jättegärna av er, ok?)

Why bother? It's gonna hurt me.

Jag tycker inte om den här känslan. Jag känner den allt för väl.
Maktlöshet.
Ett par knapptryckningar av dig, och allt är bra igen. Jag vet att det inte händer, men jag hoppas, jag önskar och jag längtar.
Jag kollar mailen varje dag. Ingenting. Det kommer fortsätta vara ingenting.
Men jag hoppas.
Jag önskar.
Jag längtar.
Om någon vecka är det bra igen, jag vet. Men tiden dit är jobbig. Känslorna måste gå över. Tänk på något annat. Lite action i mitt liv vore inte så dumt. Men sluta hoppas nu, sluta önska och sluta längta. Det händer inte. Inte för mig.
Maktlöshet.
Bollen är hos dig. Du har antagligen redan dragit ur proppen och låtit luften sippra ut. Men kan du inte tala om det då, snälla?
Så slipper jag hoppas, önska och längta!

Why are you so far away from me?

I need help and you're way across the sea

God only knows what I’d be without you

Jag kan inte tro att 3 år redan har gått så snabbt. Jag började ju nyss ettan och satt i ett klassrum i D-korridoren och undrade vad det egentligen var för klass jag hade hamnat i. Nu sitter jag här, två dagar efter studenten, och undrar var tiden där emellan tog vägen.

Efter allt slit, och efter alla roliga stunder med er Sp3 så har det blivit dags att ta farväl.
Jag har aldrig skrattat så mycket, och aldrig haft så roligt i skolan som jag har haft tillsammans med er de här 3 åren. Det är ni som har fått mig att orka gå upp ur sängen på morgonen när regnet öser ner och det är ni som har fått mig att gå till skolan fast jag inte har haft några lektioner.
Jag vet att jag trodde att det skulle bli jobbigt att gå i en klass med bara en kille, men jag lovar att jag skulle aldrig någonsin byta ut en endaste en av er mot en kille till.
Jag kommer alltid se tillbaka på stunderna i E1, lärarnas långdragna lektioner, klassfesterna i Louises lägenhet, Parisresan, Ayia Napa resan och allt annat som påminner om er med ett leende på mina läppar.
Ingen klass kommer någonsin vara som vi, och jag kommer sakna er alla så otroligt mycket!
Tack för de här åren, de har varit de bästa.
Kärlek till er alla;)

Jag ÄLSKAR er!

Det är nostalgiernas moln som hänger tunga

Regnet faller, och världen tycks vända sig emot mig.
Idag, och igår.
Jag brukar svara med aggression, men kära värld, du har lyckats knäcka mig även i år.
Som alltid, i maj.
Tysta tårar droppar på kudden, i takt med regnet som faller.
Ständiga misslyckanden lämnar djupa, besvikna spår.
Ett tryck över pannan påminner om rädslan för framtiden.
Det är dags att släppa taget om det jag klamrat mig fast vid så hårt.
Jag vill inte ha sympati.
Inget medlidande.
Jag lider inte.

Massor av ångest innan jag väl är där!

För att det snart är dags igen, och för att det nästan är det enda jag tänker på! Jag är glad att vi kommer iväg, men jag hoppas att ni förstår att ni kommer få trösta mig många gånger under dessa tre månader;)

Det finns mycket att säga om den här bliden, bla att det nog är den fulaste ever, men vad sjutton det är ju Paris! Sen för er med lite fantasi så ser det ju nästan ut som att jag har page, så vad sägs Carolina?


Jag älskar hoppbilden från Paris:)

Åter igen, inte så vackert, men Paris.

För att den kunde ha varit tagen var som helst i hela världen, men den är tagen i Paris.

Barn

Okej, ni som känner mig tror att jag inte gillar barn. Men faktiskt så tycker jag att de är ganska söta… ibland! När de sitter och filosoferar om livets alla stora frågor, och säger saker som att stenar kommer upp ur jordens mitt, då vill man bara klappa dem på huvudet och säga: gulligulligull.

När man ligger på gräset och fotar och plötsligt märker att 5 småttingar står bakom en, för blyga för att säga något, men med 5 påskkort i deras små händer, då bjuder jag dem gärna på godis.

Men när de sitter längst bak i bussen och skryter om vem som har ätit äckligast saker, och kastar tidningspapper i huvudet på människor de inte känner, då är de inte alls lika söta längre.

Men allra värst är de ändå när de skriker, och det gillar barn…

Vilken soppa, den är så god och matig!

Jaha, två måndagar satt man alltså i en kall stentrapp med en dundrande fläkt som bakgrundsmusik, och väntade på en Kennet, som aldrig dök upp. Jag hörde ingen Mats som spelade innan, så jag tog förgivet att Kennet helt enkelt inte var där. Besviken gick jag hem. Den tredje veckan gick jag inte dit alls, Marta hade berättat att Jonas var på turné, vilket borde betyda att Kennet också var det.
Idag möttes jag i dörren av:

”Jaså, du är frisk nu?”
”Va?” svarade jag ”Vad pratar du om? Jag har ju inte varit sjuk.”
”Jo, det har du ju, du har ju inte varit här på tre veckor. Titta, jag har ju till och med fyllt i att du var sjuk här i pärmen!”
”Men, jag har inte varit sjuk.”
”Joo, du skickade ju sms till mig och sa att du inte kunde komma.”
”Va? Jag har inte skickat något sms...”
”Men du skickade ju till mig, och jag svarade. Sen tyckte jag jättesynd om dig för du var sjuk i flera veckor!”
”Men jag har faktiskt inte skickat något sms.”
”Jo, men jag vet ju att jag har fått sms.. är du säker på att du inte skickat något?”
”Ja.”
”Det här är det konstigaste jag har varit med om!”

Kennet bestämmer att vi måste gå till botten med detta och vi börjar titta igenom närvaro papperna för de tre veckorna innan lovet. Tillslut ser vi att Oskar har varit borta i tre veckor, utan att ha ringt och meddelat detta…

Sakta faller bitarna på plats:
Kennet får ett sms från Oskar, men tror att det är från mig.
Jag kommer till lektionen, men när jag inte hör någon Mats som spelar, och Kennet inte verkar dyka upp, traskar jag hem igen. Kennet fortsätter de övriga lektionerna som vanligt, till det är dags för Oskars lektion. Kennet väntar, men Oskar dyker inte upp, Oskar får ogiltig frånvaro. Nästa vecka upprepas samma sak. Dagen efter frågar jag Marta om hon vet något om Kennet, om han är på turné eller så? ”Ja, Jonas är på turné i alla fall.” (detta var dock sant, Jonas var på turné, men inte Kennet). Tredje veckan stannade jag hemma eftersom jag var övertygad om att Kennet inte skulle dyka upp.
(Oskar måste vara lösningen, annars förstår jag ingenting!)

Varför blogga en gång när man kan blogga två gånger?

Lite för att hämnas på alla fula bilder, men också för att säga:Marta, det är snart 4 år sedan vi såg Her Majesty live första gången. Det har blivit många konserter sedan dess, och alla har varit suveräna på sitt speciella vis. Det är faktiskt så att det är något speciellt med dig och mig och konserter;)

Jag är konsert sugen nu, nu, nu!

(en liten fråga bara, var sjutton kom solglasögonen ifrån!?)

Uppdatering

Ja, det börjar väl kanske bli dags för en uppdatering av bloggen. Jag lovade ju trots allt Henrik att skriva ”när jag har tid, och när jag har något trevligare att säga än att jag håller på att förgås i läx- och prov- krämpor.”
Jag trodde nog inte att det skulle bli något skrivet idag heller, med tanke på det fruktansvärt dåliga humör jag hade för några timmar sedan. (ja, förlåt Carolina för att jag skickade sms istället för att ringa, det var humörets fel!). I alla fall, med tanke på att jag lovat Henrik att skriva, så får jag väl helt enkelt lov att hålla mitt löfte.

Gårdagen spenderades i Västerås tillsammans med Carolina och två balklänningsaffärer. I den första affären blev vi inte allt för väl bemötta efter att vi plingat på dörren och lite tveksamt klivit in genom den. Vi skickades in i rummet där alla klänningar hängde och rörde lite tveksamt vid de olika tygerna.
En av expediterna frågade mig: ”Vilken färg på klänning är du ute efter?” Jag svarade: ”Tja, rött är ju fint, men visst kan jag tänka mig andra färger också.” Carolina, som för det mesta är helt svartklädd, fick frågan: ”Tycker du om ljusa eller mörka färger?” ”Mörka.” ”Hur mörka?” ”svarta.” dessa fraser upprepades ca 25 gånger av mig och Carolina under den timmen vi befann oss i affären. Det slutade med att jag fick med mig fem röda klänningar, en brun, en lila, en ljusgrön och en orange klänning in i provhytten. Carolina fick ett par svarta, en grön med fjädrar och en väldigt rosa klänning. Men det slutade med att Carolina helst av allt ville ha min orangefärgade klänning, som för övrigt var mycket fin, själv gick jag från affären utan att ha hittat en klänning som passade mig.
Nästa affär var, till min förvåning, mycket mindre. Vi möttes av en asiat i dörren som, vad vi tror, hälsade oss välkomna. Jag hittade tillslut två klänningar som var bra, men jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag vill ha någon av dem.
Sen förtjänade vi verkligen en fika, och efter det hittade jag ett par skor som jag måste köpa nästa gång jag träffar på dem.

(ja, ingen höjdarblogg idag, men jag har ju i alla fall uppdaterat, och det var väl det viktigaste?)

Som den slöhög man faktiskt är åkte jag en halvtimme tidigare till skolan för att slippa gå från busstationen.
Ganska trött, och lite nedstämd, traskade jag upp för trapporna till vår kära e-korridor, tänkandes: " Jag skulle kunna börja med franskan, så får jag den ordentligt gjord för en gång skull.." Men när jag väl kommer upp i korridoren är varenda dörr stängd och låst. Någon vrålade i en korridor längre bort, en målare rörde om i färgburken. En halvtimme satt jag i ett säkert minusgradit fönster och tyckte synd om mig själv. Tillslut kom en ensamlärare med näsan i en bunt viktiga papper halvspringande genom korridoren. Detta var min enda chans: "snälla du, kan du inte öppna dörren åt mig?". Läraren tittade förvirat upp men gick med på det.
När jag väl kom in i klassrumet upptäckte jag att mina franska böcker inte fanns där. Någon verkar ha städat bort mina franska böcker, dear oh dear!


(Har någon sett mina franska böcker får ni gärna säga till...)

Förvirrad Födelsedag

Min födelsedag var minst sagt förvirrad.
Det började med att jag verkligen sov när mamma och pappa kom in för att gratta mig. Jag tittade yrvaket upp och undrade vad sjutton det var som stod på. När frukosten sedan var uppäten och mor och far åkt iväg till sina jobb hoppade jag in i duschen. Dagen till ära passade jag på att göra en hårinpackning, lika glad i hågen hoppade jag ur duschen igen, drog handen genom håret och insåg att jag glömt att skölja ur hårinpackningen.

Skickade sedan ett tomt sms till Marta och begav mig till skolan.
Skolan gick lyckligtvis bra, jag var inte allt för förvirrad där. Blev hämtad av mamma och även hemresan gick bra. Väl hemma satte jag mig på mitt rum för att ringa Carolina. Slog hennes nummer och satt sedan närmare 5 minuter med telefonen i handen innan jag insåg att jag inte tryckt på yes-knappen.
I väntan på mat satte jag mig vid msn och fick en hel rad gratulationer. Bland annat från Marta: GRATTIS Annie!
-Shalom
Shalom! Vem svarar Shalom när man blir grattad!?

Nåväl, kvällen flöt på bra och med många skratt. Sen var det dags för Carolina, som tittat förbi för att få sig lite tårta, att åka hem.
Telefonen ringde och jag svarade, med glad och bestämd stämma, ”Hallå där du!” utan att ha en blekaste aning om vem det var som ringde (för er som inte känner mig så bra kan jag tala om att ”hallå där du” inte är mitt standard sätt att svara i telefon). Det var bara en skrattande storebror i andra änden, som tur var.
Carolina hade fått på sig sina ytterkläder och stod nu vid dörren och vinkade. Ännu en gång hoppade en groda ur min mun:
"Farväl och tack för allt!"

Fira Körkort

Ja, så var det då äntligen dags för den stora dagen när Annie skulle fira sitt körkort med Carolina. Hon åkte den långa, kurviga och gropiga vägen ut i skogen för att hämta upp sin vän. Väl där lyckades hon backa runt på den lilla lilla gården utan att köra över något, eller någon, och sedan bar det av hemåt igen.

Där hemma plockades mamman upp (som redan var tio minuter sen till jobbet) och sedan begav de sig, alla tre, av mot Norberg.





Flickorna lämnade av mamman på jobbet och gick själva till Elsa Anderssons konditori där de avnjöt en belgisk chokladtårta med jordgubbsmosse.






Sedan följde en rundvandring på byn, ett toalett besök på kommunhuset och en massa luktande på olika ljus och tvålar i en märklig affär (Carolina gillade gubbtvålen bäst, Annie fick mest ont i huvudet av all lukt ). Sedan, när de båda kände sig färdiga med den märkliga staden där folket antingen var yngre än de själva eller väldans mycket äldre (där fanns till och med en äldre man som matchat sina vantar med färgen på sin cykel) hämtade de bilen och åkte hem till grannstaden igen.

Annie liknar

Japp det ser ni väl tydligt att det är dessa människor jag liknar? Haha jag tycker faktiskt inte att jag liknar någon av dem. Men Ashton Kutcher var roligast att vara lik (jag verkar ha stavat fel på hans namn dock)... Nu vet du Amanda vilka jag liknar:)