Det här är en konstg sommar.

Varje morgon ringer min klocka 05.55 (om jag inte har larmtur, eller jobbar kväll förstås). Jag vet, det är inte extremt tidigt, men det är ändå tidigare än jag någonsin gått upp det senaste skolåret. Väl på jobbet tittar jag alltid på klockan i fikarummet innan jag traskar vidare genom korridorerna till min avdelning, den är alltid 06.00. Nej, det tar mig inte 5 minuter att gå till jobbet, det är bara det att ingen verkar bry sig om att ställa klockan rätt, den går ju ändå bara 1 timme och 20 minuter fel, varför bry sig liksom?

Jag jobbar sedan efter ett schema hela dagen och tiden susar iväg.

Jag kommer hem, och jag är trött.

Jag är för trött för att göra något alls. Jag har egentligen massor av tid att göra något, men jag gör det inte.

Jag vet inte vilken dag i ordningen jag har haft huvudverk nu, jag har tappat räkningen. Jag är stressad, efter 19 år borde jag väl känna mig själv så bra att jag kan säga det, och veta att det är sant. Jag tänker alltid på allt jag måste göra, men lyfter aldrig ett finger för att få "högen" att minska.

Det är som att min hjärna har stannat. I min hjärna har jag sommarlov, jag ska tillbaka till Domarhagen i höst. I min hjärna behöver jag inte leta efter möblerade lägenheter i Paris, jag behöver inte plugga franska, jag behöver inte oroa mig över att jag ännu inte har någon flygbiljett, och jag behöver inte lägga tid på att ta reda på vad jag ska göra i vår, när jag kommit hem.

Jag bävar inför den dagen då min hjärna tar in all den här informationen.

Jag undrar hur det kommer ske. Kommer jag vakna mitt i natten av att jag hör mig själv skrika? Kommer jag svimma hemma i någon brukares hus? Kommer jag köra av vägen påväg ut till landet?

Det var så mycket som skulle göras den här sommaren, och nu är den snart över. En och en halv månad kvar.