The time of our life

Jag saknar Paris. Jag kommer aldrig glömma den resan!
Jag kommer aldrig att glömma hur jag, Carolina och Michelle övertalade vakterna om att få gå upp i triumfbågen. När vi stod där uppe och tittar ut över Chams Elysée och Carolina plötsligt hojtar att hon ser Dellen med fler stå nedanför. Eller när vi är på väg ner och Michelle utbrister: Aah, mina ben är yra! De vet inte åt vilket håll de ska gå!

Eller när vi kom ner och Carolinas ben skakade så mycket att hon var tvungen att äta upp alla mina falafelpinnar.
Åh jag vill tillbaks.
Det var länge sedan jag hade så roligt! Jag har verkligen skrattat hela resan.

Allt kändes så spontant i Paris, och människorna man träffade var så trevliga. Jag träffade till exempel en kille som frågade hur jag mådde på spanska, eftersom det var det enda han kunde säga som inte var på franska. Han försökte i alla fall prata med mig, även om det var fel språk. Jag har dessutom fått kindpussar från ett antal okända människor. Ok jag erkänner, jag hade gärna varit utan dem men i alla fall. Jag var Johannas gäst vilket betydde att jag var deras kompis också.

The time of our life