wtai och HIVES

Det måste väl skrivas om gårdagen kan jag tro. Jag får börja med att ursäkta mina stavfel, som troligen kommer dyka upp, jag har sovit endast 4 timmar, hoppas det räcker som ursäkt?

(I alla fall så brinner det i mina fingrar över att få skriva om vad som hände. Men eftersom inte en levand själ vill tro mig(för utom min ständige vapendragare Carolina) så tänker jag inte skriva om det. Jag vet vad som hände, jag vet att det är som jag upplevde det vara, och faktiskt så räcker det för mig. Jag behöver inget medhåll, jag var ju där själv. Att få mer nedlåtande blickar och svar skulle bara göra att jag själv började tvivla. Jag VET, jag är ingen skönhet. Men kom ihåg:"Tro på alla rykten ni hör, vi ångrar inget")

Detta var en parentes (vilket jag också valde att visa med parenteser).

Kvällen, eller eftermiddagen, började sådär. CDOASS är inget band jag tycker om, trotts att det är det bandet jag sett flest gånger live. Jag, Maria och Lina roade oss med att försöka imitera sångaren ett tag. Plötsligt fanns en plats längst fram ledig.
Vi skyndade oss dit och sedan väntade en halv- hjärtad konsert av Backyard Babies. Vi stod som sagt längst fram och fick ögonkontakt med Dregen att antal gånger, han undrade troligen vad vi tre gjorde där. Men jag njöt ändå, vad är väl bättre än konserter?

Sen var det dags för Millencolin. Jag blev besviken över att jag glömt så många låtar och texter, men de bjöd på en helt okej tillstälning i alla fall. Under den showen var det mest tryck mot stacketet, i mellan åt i alla fall. Troligen på grund av slagsmålet som ägde rum bakom mig och Marta.
Det var otroligt roligt att se dem i vilket fall!

Sen var det Hellacopters, vilka, precis som förra gången, har bra musik men är ytterst tråkiga att se.. ja, eller det var kanske lite väl hårt, men nog har man sett roligare band. Men jag hade mina ögon på annat håll under den spelningen. Maria och Lina lyckades lite dåligt med flirtningen i år måste jag säga;) (man har ju hört saftiga historier om förra årets wtai).

Sen började det som vi alla tre väntat på i 4 år. HIVES! Herre Gud, jag är stum, vad mer kan jag säga. Jag sa till Marta att jag var avundsjuk på henne för att det var första gången hon skulle se dem, jag trodde inte att det kunde bli bättre än den första uppenbarelsen. Så fel jag hade! Bättre än SÅHÄR kan det omöjligt bli. Ett dunkande hjärta och tårar som bränner bakom ögonlocken och bara vill komma fram. Man kan inte gråta, man vill inte låta tårarna skymma ögonen av rädslan att missa en enda sekund av det som sker på scenen. Man glömmer tid och rum, jag hade kunnat dö där i publiken, jag lovar, det hade varit värt det. Att få dö framför ett band som Hives måste vara att dö med stil.
Jag har aldring sjungit så högt, aldrig dansat som då, aldrig varit så lycklig och aldrig varit så bortkopplad från verkligheten.
Jag skulle ge många kronor för den känslan igen! Hundra tusen miljoner kronor;)

Tack Maria och Lina, utan er hade jag varit två oförglömliga konserter fattigare.
Ni och jag och Hives, det är kärlek det!

(ja, det kommer bilder! Håll till godo några dagar bara, de kommer jag lovar!)