Klagomuren

Japp, i morse gick jag ännu en tragisk dag till mötes.
Kan någon tala om varför lyckan aldrig någonsin kan infinna sig hos mig?
Två misslyckade betyg, och i morgon lär det bli ännu fler.
Jag är så trött på det här! Jag lovar att jag pluggar mest att alla i klassen, eller åt minstånde befinner jag mig på topp tre placering (inte för att jag kan tänka mig vem som skulle plugga mer...) men ändå får jag skitdåliga betyg!
Jag är trött på att alltid få sitta bredvid och le medan alla runt om kring mig får beröm, och hoppas att någon ska säga att jag gjort bra ifrån mig också, det händer aldrig.

Jag är dålig på allt, och jag fattar inte varför jag valde samhäll överhuvudtaget!
Jag vill också var duktig, som alla andra! (eller försvinna från Avesta, det skulle nog kännas lika bra det också).
När jag ändå klagar, kan jag ju lika gärna klaga lite mer.
Jag är trött på alla själviska människor i den här staden. Är det så att Avestaborna är uppväxta med att bara tänka på sig själva? Det verkar så ibland... Depp bild

Och så en sista klagan.
Ett okänt Avestanummer hade ringt hit idag, jag blev glad och tänkte: tänk om det är någon snygging som har ringt till mig och jag inte var hemma! Nästa tanke var: AAH! Jag har fått sommar jobb! (som ni säkert märker ringer det nästan aldrig avestanummer hit, och om det gör det vet man vilkens nummret är).
Båda förhoppningarna visade sig vara fel... det var engelska läraren som ville tala om att mitt borttappade prov var hittat igen. Det var synd, för annars hade jag fått göra om det i morgon och det hade garanterat gått bättre än förra gången.

Ja, henrik det blev lite personligare än det brukar vara (tror jag) men du kanske stod ut med att läsa eländet ändå? Jag behövde verkligen avreagera mig, förstår du!

Dröm

Jag vaknade upp från en dröm i morse och önskade att jag aldrig vaknat. Vissa drömmar är trevligare än det verkliga livet och då önskar man att man aldrig vaknat upp mer.
Kanske döden är en enda lång dröm? Där himmelen är sådana drömmar som jag drömde i natt och helvetet är mardrömmarna som man vaknar upp kallsvettig från? Fast när man är död vaknar man förståss aldrig upp mer. Tänk om döden blir en evig mardröm?

Jag blev i vilket fall ledsen när jag vaknade och insåg att allt bara var en dröm. Jag vet inte ens vem drömmen handlade om, ingen Avestabo i alla fall, det kan jag ju tala om.

I alla fall så lyckades jag ta mig på bägge modevisningarna av själ som ni alldeles säkert vet eller kan räkna ut. Jag blev lite låg efteråt av olika anledningar.
Men jag tror att jag i alla fall ska bestämma mig (eller försöka intala mig själv) att den här fjortisförälskelsen är över nu. Det skulle aldrig fungera, det skulle aldrig gå.
Jag är den grå tjejen ni ser i skolkatalogen och säger: Hon, vem är hon? Henne har jag aldrig sett någon gång!
Och han, han är högt över taken….

Tänk om man levde i drömmen ändå :)

Nytt svammel

Jahopp, vad har man att förtälja världen idag? Inte mycket skulle jag tro. Jag kom hem med den enormt sköna känslan att inte behöva sätta sig och plugga det första man gör när man kommit genom dörren. Vilket resulterade i att jag inte lyft ett finger idag. Ganska trevligt för omväxlings skull.

Jag gjorde mig en bild istället. den blev sådär... den blev inte särskillt bra som msn bild dock, vissa bilder passar inte med fyra lika stora sidor.

Vad kan jag mer berätta? Tja, jag kan ju berätta för Henrik (han är väl den enda jag inte skrytit för än) att jag fick MVG i psykologi A.

Något annat? Njej... jag ska försöka gå på modevisningen två gånger i morgon...

En tradition

Efter att ha varit på ålderdomshemmet ett par timmar begav jag mig av till det traditionella Eurovision Song Contest firandet hos Marta.
Det måste vara en tradition eftersom vi har gjort så EN gång tidigare.

Marta

Vi inledde kvällen med kubb, till Carolinas stora förtjusning. Mitt lag van of course.

Carolina (och Marta)

Vi hann även med en omgång Cluedo (om det nu var så det hette) där Herr Plommon (?) var den grymme mördaren.

Marta, Michelle och Louise

Sedan satte kvällen fart på allvar med glada hejarop, förtvivlan över vissa ländernas pinsamma bidrag och skrattanfall över frisyrer, skägg, falska toner och kläder. Elin, Dellen, Bea och Louise

Det var en trevlig kväll, och tänk, Annie hade kamera med sig!

Att svära

Idag har jag svurit som en borstbindare hela dagen. Men bara tyst för mig själv, så ingen har hört... men jag har iofs lika gärna kunnat skrika ut svordomarna, vilket kanske hade känts bättre, jag var ju ändå ensam hemma.
Jag är arg, har skaffat mig en huvudvärk, trött och oerhört sliten.
Stackars alla oss sp2or!
Jag kan tala om att om Sp-lärarna fanns här nu skulle jag slita dem i stycken som ett vilddjur.
Vad fan tänker de med?
Oj, nu svor jag igen!

Amanda upplyste mig precis:
Svordomar: mer eller mindre tabubelagda uttryck som konventionellt signalerar känslor som ilska, smärta, förvåning och förakt eller som används för att ge extra eftertryck åt vad talaren säger.
Källa: ne.se

Mina dagar har blivit en berg- och dalbana. Ena stunden är jag solen själv. Andra stunden befinner jag mig i avgrundens mörker. Kan någon säga mig varför?
Just nu befinner jag mig i djupet. Jag vill bara vara glad, men det är jag inte. Nåja, inte hela tiden i alla fall.
Det känns som jag saknar något, men jag vet inte vad.
Kanske är det förra årets mörker som gör sig synligt såhär den precisa månaden ett år efter allt hände?
Jag borde göra matte, men vem orkar det? Inte jag! Förresten behöver jag hjälp men det finns ingen att få. Ingen som säger: "Ska jag hjälpa dig?" så långt ögat kan nå.

read between the lines

Bah

Bah!

Inget att säga, ingenting, ingenting, ingenting.
Ingenting händer här, ingenting, ingenting, ingenting.

Jag är lättretlig, ja det är jag och har så varit ett par dagar! Veckor? Månader?
Så passa er för mig, inte retas, inte slåss, inte säga fel sak vid fel tillfälle!

Bah!

Take me away!

Bööring!

Jag har så tråkigt!
Ingenting verkar vilja hända. Jag har ett innehållslöst liv.
Därför skriver jag inte mycket på bloggen.
Jag skulle tycka om att det hände något oplanerat, spännande…
men det gör det inte.
En dansare skulle kunna få hända! Men det händer inte det heller. Whatever!

Bara för att jag har så tråkigt får två bilder illustrera det:)

Shake up your soul!

This is love, this is love, this is love that I’m feeling.

I don’t believe that anybody feels the way I do about you now.

I want to shake up your soul!

Att man alltid ska falla för folk som inte är på min nivå, utan högt högt över den. Grabben vet inte vem jag är, vet inte vad jag heter, vet inte att det överhuvudtaget traskar runt på den här jorden. Usch usch, jag är löjlig!
Fjortis Annie!
Men jag vill ju bara skaka upp hans själ :p

Cykeltur

Okej, idag kom vi alltså på, jag och Amanda, att vi båda två redan hade ätit glass.
Vad göra?
Tja, vi kunde ju alltid ta en cykeltur till Grytnäs. När vi ändå kommit så långt kunde vi ju lika gärna cykla till Jularbo och när vi ändå höll på, varför inte till Utsund då?

Efter att blivit omkörda av ett antal sjövikare (de måsta vara sjövikare, de har ju skägg konstaterade vi),
blivit tutade på av ett antal okända bilar, undrat över hur det kan stå att det är lika långt till Sjövik som till Folkärna när man åker genom folkärna för att komma till Sjövik,
undrat vad den tredje musikläraren i Domarhagen heter (han som inte heter Björn och han som inte heter Per),
ett antal gånger undrat om vi verkligen var rätt, så kom vi till slut fram till Utsund.

Solen gick i moln och vi frös. Någon rev av ett gitarrsolo någonstans på andra sidan älven på sådan hög volym att det hördes enda till oss där vi satt och frös på klippan (var det du som spelade Carolina?). Om någon vet vem som spelade så kan den ju vara så välig att tala om det för mig eller Amanda.

Någon gång då vi insåg att marken vi stod på kunde gå sönder vilken sekund som helst beslöt vi att vi nog ändå ville ha en glass och begav oss till Karlbo.

Och nu sitter man alltså här efter en 3 timmars cykeltur (vi cyklade sakta och vi stannade många gånger) och är för lat för att gå in i köket och blanda isTe.

(anledningen till att det inte är något kort på Amanda är att hon vägrade skicka det fina kortet jag tog på henne)

Valborg

Jag får säga som min goda vän Amanda. Det är väl bäst att skriva något nu innan det börjar gnällas från olika håll.
Ni kan ju läsa om min valborg på Carolinas blogg. Men eftersom jag inte har något annat att skriva så kan jag skriva lite om den dagen jag med:

Valborg gick dagen till ära i Kungens tecken. Jag bjöd i all hast hem Carolina och Agnes till mig. Jag välkomnade dem med lite akustisk skönsång sedan gjorde jag och Carolina en total makeover på Agnes genom att platta hennes hår och sminka henne i det jag valde att kalla häxtema. När luften för första gången började ta slut kom pappa och räddade oss genom att säga att det var mat på gång. Johan undrade om det var smörgåstårta till kungens ära och pappa föreslog att vi skulle sjunga för honom. Vi andra röstade ner förslaget. Efter att vi hade ätit var vi hade vi alla paltkoma och hällde ut oss på sängen.

Tiden gick och vi kom aldrig ner till stan. Lika bra det kanske, eftersom Carolina och Agnes absolut skulle hjula hela vägen:P
Hade vi trotts allt tagit oss dit hade det nog varit ett antal timmar senare.

Man skulle kunna sammanfatta kvällen med att Agnes i stort sätt var förvirrad hela kvällen. Hon undrade vilken dag man skjuter raketer "mitt i natten!!?". Sedan undrade hon om man firade första april på samma sätt som sista april, och hur det nu egentligen var, "första maj, är det den stora protest-dagen?"

Carolina var allmänt flummig, skrattade åt det mesta, sjöng en hel massa (men inte kungasången som hon hävdade att hon aldrig hört), utbrast när vi såg att klockan var tolv "Låt oss fira klockslaget!" (Agnes tyckte att vi skulle passa på att hurra för kungen i stället innan hans födelsedag var över).

Och i mitten satt jag och tog plats. Jag försökte så gott jag kunde hålla i alla trådar. (ett tag höll jag också i Agnes plattade hår).