Klagomuren

Japp, i morse gick jag ännu en tragisk dag till mötes.
Kan någon tala om varför lyckan aldrig någonsin kan infinna sig hos mig?
Två misslyckade betyg, och i morgon lär det bli ännu fler.
Jag är så trött på det här! Jag lovar att jag pluggar mest att alla i klassen, eller åt minstånde befinner jag mig på topp tre placering (inte för att jag kan tänka mig vem som skulle plugga mer...) men ändå får jag skitdåliga betyg!
Jag är trött på att alltid få sitta bredvid och le medan alla runt om kring mig får beröm, och hoppas att någon ska säga att jag gjort bra ifrån mig också, det händer aldrig.

Jag är dålig på allt, och jag fattar inte varför jag valde samhäll överhuvudtaget!
Jag vill också var duktig, som alla andra! (eller försvinna från Avesta, det skulle nog kännas lika bra det också).
När jag ändå klagar, kan jag ju lika gärna klaga lite mer.
Jag är trött på alla själviska människor i den här staden. Är det så att Avestaborna är uppväxta med att bara tänka på sig själva? Det verkar så ibland... Depp bild

Och så en sista klagan.
Ett okänt Avestanummer hade ringt hit idag, jag blev glad och tänkte: tänk om det är någon snygging som har ringt till mig och jag inte var hemma! Nästa tanke var: AAH! Jag har fått sommar jobb! (som ni säkert märker ringer det nästan aldrig avestanummer hit, och om det gör det vet man vilkens nummret är).
Båda förhoppningarna visade sig vara fel... det var engelska läraren som ville tala om att mitt borttappade prov var hittat igen. Det var synd, för annars hade jag fått göra om det i morgon och det hade garanterat gått bättre än förra gången.

Ja, henrik det blev lite personligare än det brukar vara (tror jag) men du kanske stod ut med att läsa eländet ändå? Jag behövde verkligen avreagera mig, förstår du!