Nyårsafton

2005 var ett år skapat i helvetet. Men den 31 december bestämde jag mig för att det var över, 2006 skulle bli ett bra år. Jag skulle lämna allting bakom mig och inte tänka på det mer. Jag höll inte det löftet. Men trots det har det här året varit ett helt underbart år. Det bästa på mycket länge. Jag är så glad att det inte på något vis liknade det förra året. Barcelona
Paris

Göteborg

P&L

WTAI

Annies ap-dag

Jag har helt andra förväntningar av 2007!

Tack för i år

Såndan är jag

Jag snodde dina frågor idag, Amanda. Men något måste jag väl roa er med?

Idag: Har varit helt okej faktiskt
Igår: Var jobbigare än idag
I förrgår: Trevlig och rolig kväll
Imorgon: Hoppas alltid på en bra morgondag
Humör just nu: Lycklig över låtarna Shake up your soul, Iris och Metaphor
Stjärntecken: Vattuman
Väder: Mörkt och halvkallt
Bästa egenskap: Jobbig fråga! Är ganska lugn och lätt att prata med? (jag sa inte att jag pratar bra men att andra pratar bra med mig…)
Sämsta egenskap: Slö och lat, och för att citera Amanda ”Annie har svårt att tala om för människor att de sårat henne”.
Favoritmånad: Hm… sommar, juli kanske?
TV eller film: Film
Bok eller tidning: Bok
Bar eller nattklubb: Bar
Arbete eller skola: Jag pluggar ju nu så, men ett jobb vore ju inte fel (om det är bra betalt :p)Morgon eller kväll: Båda men mest kväll, eller morgon?
Klädsel just nu: Jeans, rött ”linne”, svart kofta och vita strumpor
Sällskapspel eller TV-spel: Måste nog välja sällskapspelet då
Kramas eller pussas: Kramas
Promenad eller bio: Måste jag välja? Promenad med Amanda eller Henrik, bio med Carolina
Öl eller vin: Vin
Godis eller snacks: Choklad!
Byxor eller kjol: Tycker om kjolar, men använder dem alldeles för sällan
Senast sedda film: Oj… någon b-film om en mamma som fick cancer
Komiker: Komiker
Skådespelare: Har inte sån koll på skådespelare egentligen, ingen favorit men Jonny Depp är ju snygg, det är väl alltid något?
Artist: Massor av artister! Och Pelle förståss
Stamgäster på din blogg: Amanda och Carolina?
Förhållande eller singel: Singel, men föredrar förhållande
Hetro, bi eller homo: Hetro.
Kärlek eller vänskap: Båda så klart
Glasögon eller linser: pest eller kolera?
Storstad eller småstad: Storstad
Stökigt eller städat: Städat, men det är oftast stökigt
Restaurang eller hemlagat: jag får nog säga som Amanda, bara det är gott så spelar det ingen roll
Tävling eller lek: Lek
Jacka eller kappa: Kappan är bäst, på vintern i alla fall
Stark eller svag: Jag är svag
Brun eller blek: Föredrar brun men har den här årstiden samma färg som mjölk ungefär
Favoritbutiker: Vill inte säga H&M!
Favoritnöje: Umgås med vänner och MUSIK
Favoritmat: Makaronerna! Men jag äter det mesta för det mesta
Fjantig eller tuff: Måste jag vara något?
Händer eller fötter: Mina fötter andras händer
Sparare eller slösare: Sparare men är alltid pank! (“I’m definitely punk” eller hur Carolina?)

Ja, idag var då den stora dagen för Zoe, dagen då hon lämnar Sverige. Det var många tårar som fälldes vid stationen, och jag måste i ärlighetens namn säga att även mina ögon blev dimmiga mellan blinkningarna. Detta kanske låter hårt, jag vill inte att ni ska tro att jag är en kallhjärtad person, men mina tårar föll inte för att Zoe åker hem. Zoe och jag kom aldrig varandra nära, vi pratade mycket lite med varandra under året, mestadels mitt fel kan jag tro. Så varför föll då mina tårar? De föll för Zoe och de föll för Lina. Att se de kramas på stationen gjorde att det knöt sig i magen på mig.

Jag tänker på er båda nu!

Jag skäms idag

Japp, idag finns det många saker att känna skam över... inte minst ett matte prov som gick åt pipan! Trotts alla saker som bara inte blivit som jag hoppades att de skulle bli, känner jag mig ganska glad. (jag tänkte skriva jämntjock först, Carolina, men jag är nog lite gladare än så...)Tyvärr har jag ingen bild som symbolicerar denna kännsla. Men jag kan bjuda på en gammal en...

Syskonkärlek

Man vänjer sig så snabbt med att ha någon av brorsorna hemma. När de åker igen blir det så tomt!
Jag kanske inte alltid är den bästa systern, men jag tyckte om att ha Simon hemma i två veckor.

Jag tyckte om att åka till Uppsala och umgås med båda mina bröder, missa bion, äta 115 procentig korv, snacka skit och kolla in Davids nya kontor.
Jag tyckte om att leva ut mina punkdrömmar med någon och att ha någon som säger: ”Hej! Är det bra?” när man kliver innanför dörren.

Jag saknar både David och Simon, det är tomt utan er!

Ursäkta att bilden är ful! jag hade inte tid för något mästerverk.. Men Amanda, jag saknar dig!

Det måste vara värt en blogg...

Hittills har inte mycket under lovet blivit som jag planerade det.
Jag skulle ha varit på resande fot mest hela tiden, så blev det inte.

Däremot har jag gjort min första pumpagubbe någonsin, och det måste väl vara värt en blogg?
Carolina skulle ha kommit och hjälpt mig så att allt gick rätt till, men eftersom det var snöstorm kunde hon inte komma hit, och jag kunde heller inte åka till henne. Jag fick göra så gått jag kunde själv helt enkelt.

Det var lite svårare än jag räknat med att få ut allt elände som fanns i pumpagubbens huvud. Jag hade hoppats på att jag bara skulle behöva vända honom upp och ner, sen skulle alla kärnor bara välla ut över bordet som en fors av pumpafrön. Så enkelt var det inte.
Jag fick ut det mesta tillslut i alla fall.



Jag valde att göra en ganska glad pumpagubbe med bara en tand, han var ju så liten ( ”jag kan inte tänka mig att en pumpagubbe i hans storlek har hunnit få fler än en tand” förklarade jag för mamma).

Jag blev ganska så nöjd, det var ju trots allt mitt första försök.

Nu står min bebispumpagubbe på trappen och hälsar alla välkomna.

Bara för att uppdatera

Jag har inte så mycket att skriva. Jag har i alla fall kommit hem från körlägret nu. Vi hade ganska kul där måste jag säga, även om själva sånggrejen var hur svår som helst för stackars Annie...

Det blev ingen Västerås idag på grund av snöstormen och inget Uppsala på torsdag. Men jag ska försöka få ett bra lov ändå!

Pelle igen

Pelle, bara du kan göra det så bra! Bara du!

Kärleken till dig kommer aldig dö

(inte min bild)

Gitarrlektion med Kenneth

Sitter i skolan, det regnar, jag vill inte gå ut, men jag måste...
Det är dags för en av veckans höjdpunkter, gitarrlektion med Kenneth.
Alltid när jag sitter nere i den tomma korridoren med en fläckt som surrar konstant, undrar jag varför jag är där.
Jag började 5 år för sent, och jag lär aldrig bli någon Jimi Henrix, oftast har jag inte ens tränat på låten jag fått i läxa, jag spelar de gamla vanliga Cardiganslåtarna som jag förenklat i stället.

Men varje gång är det samma sak när Kenneth kommer nerhoppande för trappan, man blir glad över att få spela. Man blir glad trotts att man glömt plektrumet så många gånger att han inte ens frågar om man har det med sig längre. Man blir glad fast man skämms över att man inte kan mer än man kan.
Man blir glad fast han inte frågar om man gjort läxan när man faktiskt har gjotr den.
Man blir helt enkelt glad av gitarrlektioner med Kenneth.

Jaha vad ska man skriva idag? Något borde man skriva, det är dags.
Jag har inte gjort så mycket i helgen, men jag borde ha pluggat.
Jag åkte hem till Carolina i stället.
Efter ett tafatt försök att göra något vettigt tyckte Carolina att jag skulle rita av snyggingen på hennes bok. Det gick dåligt och snyggingen blev en vindögd gubbe.

Vad kan jag mer berätta?
Veckorna går fruktansvärt fort nu för tiden. Jag hinner inte med allt jag ska göra och jag hinner inte med mig själv. Jag är rädd för att tiden går så fort. Jag är rädd för vad som händer sen. Kanske går tiden ännu snabbare bara för att driva med sånna som mig, som vill att tiden ska sakta ner. Men tiden saktar inte ner.
Den går snabbare och snabbare hela tiden, ju äldre man blir.
Jag är snart 19.

I guess this is growing up

Ja, jag känner mig ganska så vuxen faktiskt.
Inte bara det att jag känner mig ganska gammal i skolan, färdig med skolan och längtar bort från skolan.
Inte heller det att jag har röstat för några veckor sedan.
Utan nu har jag även mitt körkort, dock bara en liten skrynklig lapp i plånboken än så länge...
(Men jag lovar att det är den bästa lilla skrynkliga lappen som ligger där)

Ibland är allt lite jobbigare än andra dagar. När man tappar bort en uppgift som man faktiskt var ganska nöjd med, och på grund av det inte riktigt kan koncentrera sig på att plugga till ett prov. Då blir man först arg och sedan lite mer ledsen, för att till sist bli väldigt trött. Men man kan inte sova för man har för mycket man borde ha gjort i huvudet.

Slutsats: Jag kan inte plugga psykologi för att jag är upprörd över att Shakespeare-pappret är borta, och jag kan inte skriva om Shakespeare grejen för jag måste plugga psykologi. OCH jag kan inte sova för jag är stressad över att jag varken har pluggat till provet eller har en uppgift att lämna in… idag är allt lite jobbigare än andra dagar…

Hade någon sagt till mig när jag var sju att vi knappt skulle ha någon kontakt alls med varandra 11 år senare hade jag skrattat rakt ut.
Jag hade inte trott på den personen som kunde påstå något sådant, det fanns helt enkelt inte i min värld.

Jag var nog så naiv att jag trodde att vi alltid skulle krypa genom staketet till varandra det första vi gjorde när vi vaknade, bara för att tala om att den första snön hade fallit under natten, eller för att lämna över ett felstavat brev som man knåpat ihop kvällen innan.
Jag trodde nog att somrarna alltid skulle vara sådär långa och att vintrarna alltid skulle ha lika mycket snö. Jag trodde nog att vi alltid skulle skriva ”vad-ska-vi-göra-lappar”, gunga gungbräda på skolgården, palla päron från grannen och gå ärenden till affären eller kiosken åt våra föräldrar.
Jag trodde nog att det var med dig jag skulle dela den första ölen, och att det alltid var dig jag skulle berätta allt för.

När vi firade ”5år som bästa kompisar”-dag, var jag helt övertygad om att vi skulle få fira både 10, 15 och 20 års dag också.
Men vi tappade visst varandra någonstans på vägen, och jag kommer inte ens ihåg när vi skulle ha firat 10års dag längre.

Men även om vi inte umgåtts på mycket mycket länge, och ibland till och med missat att hejat på varandra i korridorerna så känns det tomt att inte se dig i skolan längre!

Funderingar

I skolan

Jag skriver inte så mycket länge. Det har ni förmodligen märkt.
Kanske har jag inget att säga längre. Eller så har jag totalt tappat lusten att skriva saker… det kan också vara så att det är en kombination av båda.
Kanske tror jag helt enkelt att ingen är särskilt intresserad av vad jag har att säga längre. Eller så vet jag inte om jag vill att någon ska läsa (kanske jag bara borde skriva för mig själv).

Men men, livet rullar på, det mesta är som det alltid har varit, men några saker är dock nya.

Skolan är också som den brukar vara, bortsett från att jag är snäppet slöare i år än jag varit tidigare år. Skolan är bara rolig när betygen kommer på våren!
Kören går sådär, jag har väl inget där att göra egentligen, det är väldigt roligt, men jag låter illa och gör fel oftare än jag låter bra och gör rätt.

Nu har ni i alla fall fått en liten uppdatering av Annies liv…

Höst och sånt

Det är den tiden på året då det börjar bli mörkare igen.

Det är den tiden på året när man börjar vilja sova länge på mornarna.

Det är den tiden på året när man får räkna med att kliva ner i en
gigantisk vattenpöl när man går ut från dörren.

Det är den tiden på året när läxorna smärtar lite extra i ryggsäcken.

Det är den tiden på året när man längtar bort lite mer än annars.

Det är den tiden på året när man tänker på dig (fast man inte gjort det på mycket mycket länge).

Det är den tiden i livet när man börjar fundera på vad man ska göra sen.

Det är den tiden i livet när allt är möjligt, men allt känns omöjligt.

Det är den tiden i livet när det är dags att bestämma sig.

Utlovad lista

Japp här kommer då den utlovade listan på kraven för ”ett skönt fruntimmer” (Ur Konsten att blifva Tio år yngre) Det verkar dock som att jag ljög igår när jag skrev att det var 1600-tals modet, för kraven är skrivna i Stockholm år 1828.

1.att hon är ung
2.att hon hvarken är för stor eller för liten
3.att hon hvarken är för fet eller för mager
4.att den ena lemmen är lagom stor i förhållande till den andra
5.vackra mjuka lockiga hår
6.en len, mjuk hud
7.en rödlätt hvit färg öfver hela kroppen
8.en jemn och klar panna
9.smala ögonbryn
10.klara blå eller mörka ögon
11.välbildad näsa
12.runda röda och hvita kinder
13.högröda läppar
14.en liten tillhopaslutande mun
15.små hvita tänder liknande perlor
16.en lätt andedräkt utan all lukt
17.ett ljuft angenämt uttal
18.en vacker rund haka
19.små rödlätta öron, som ej äro mycket utstående
20.en snöhvit hals
21.ett alabasterbröst
22.vackra mjuka hvita händer
23.medelmåttigt fingrar
24.hvita genomskinliga naglar
25.en lätt och sedesam gång
(jag har bara skrivit rakt av från papperet, så stavfelen är inga fel som jag gjort)

Så var så god Amanda, nu är det bara att titta hur många krav du uppfyller:p

Bara för att den är så fin!

Tack Carolina för bilden, den är verkligen bäst!
Du är så duktig!

Fagra 1600-tals flickor

Det visade sig tydligt idag att jag och Carolina hade gjort oss bättre som 1600-tals kvinnor än vad vi gör som 2000-tals kvinnor. Vi uppfyllde nämligen 19 av 25 krav för hur en medeltida skönhet skulle se ut.
Bland annat hade vi rätt längd: inte för lång och inte för kort (Carolina tyckte dock att hon var lite för kort, men hon hade ju högklackat på sig dagen till ära).
Rätt hår: mjuka, långa, lockiga hår (där stod jag för det lockiga och Carolina för det mjuka).
Det vi föll på var bland annat den vita hyn (jag kan inte påstå att jag är så blek, Carolina uppfyllde kravet dock)
Ett annat var lena händer (där tyckte inte Carolina att hon hörde hemma).

Eftersom jag är väldigt glömsk så kan jag inte skriva upp fler nu, men jag lovar en lista på alla 25 kraven inom en snar framtid!

Jag vill bara sjunga

Jag tog min första ton i körsamanhang idag. Det gick bättre än väntat faktiskt, jag tyckte att jag klarade mig ganska så bra. Det var väldigt roligt, så tack Hanna för att du tog med mig, jag hoppas att jag inte sjunger allt för illa i ditt öra?;)
Det kändes väldigt bra att vara där, alla var trevliga och ingen tittade konstigt på mig som jag var rädd för att de skulle, och inte kändes det konstigt att vara i de där lokalerna igen heller.
Jag vill bara sjunga mer och mer och mer.
Jag längtar redan till nästa tisdag!

Så sitter jag i skolbänken med hakan i handflatan och tittar ut genom fönstret igen. Dagarna blir mörkare, det regnar och drömmarna är mer intressanta än lärarens prat.

Jag längtar bort.
Till vad?
Jag vet inte…

Jag vill inte vara där, men jag vet heller inte var jag vill vara. Jag borde inte känna så här, det är sista året nu. Jag borde vara glad för att jag får sitta där, jag borde vara glad för att jag har ett helt år till att komma på vad jag vill göra, men det är jag inte.
Det finns ingenting som drar mig till skolan, ingenting som jag längtar till när jag vaknar på morgonen.

Nästa år vid den här tiden kanske jag utforskar världen med Michelle, eller sitter i Göteborg och pluggar något som jag heller inte vet om jag vill plugga. Men vad som helst skulle uppskattas just nu.

Jag vill ha omväxling.

Nåja, jag har bara gått en dag i skolan än, det är för tidigt att uttala sig om året. Jag hoppas dock att det ska bli det bästa… men det gör man väl alltid.

Apor och blå drinkar:)

Jag orkar inte skriva om vår gävle resa, men jag tycker att det här samanfattar rätt bra, vill ni ha mer detaljer så får ni kolla på Carolinas sida:)
(Ursäkta att jag är så ful på alla bilder förresten, men men, så såg man ut under den resan)

Västerås

Dags att ta tag i saken.

På onsdagen, nästan innan solen hunnit stiga över taken, vaknade en flicka med ett leende på sina läppar. Hon vaknade med värme i kroppen men med något som liknade smärta i hjärta och själ. Det var inte svårt att stiga upp den morgonen, det var som att någon bar henne upp ur sängen, hon gjorde alla sina sysslor som i trans.
Vännen knackade på dörren klockan 7 men flickan höll alla sina känslor inombords hela vägen till Fagersta. När de klev upp på den grå perrongen kunde flickan inte hålla sig längre, hon berättade hela historien utan att andas, ja hela vägen till Västerås ältade hon sin berättelse, hon sken som solen av glädje.

De båda vännerna slog sig ner i en park, med tappade hakor tittade de på en karl som gjorde morgongymnastik mellan ekarna.
Sen bar det av mot staden. Efter att ha vandrat runt ett par timmar köpte sig vännerna var sin sallad och återvände till parken för att avnjuta sin måltid. En sliskig stockholmare försökte fånga deras intresse, men gav snart upp efter att flickorna skrattat åt hans naivitet. Vännerna avvisade honom vänligt men bestämt genom att visa honom vägen till staden.
Flickan bytte, mitt i parken, om till ett nyinköpt linne, och sedan följde ytterligare ett par timmars hattprovande och klingande skratt. När humöret sjunkit begav de sig till systrarna Eriksson för att få sig en kopp te.






Vännen var missnöjd över sitt hår som inte längre var korpsvart, hennes spontanitet fick henne att besöka en barberare denna eftermiddag.
Medan vännen satt i stolen begav sig flickan på toalettjakt. Flickan hittade en toalett som såg lovande ut, hon plockade fram sitt mynt och stoppade det i automaten, som ett djur fick hon slita för att få slanten att gå i, men när hon väl lyckades ville dörren inte gå upp. Förargad tittade hon i sin portmonnä och insåg att toaletten just lurat av henne sin sista slant.
Med bestämda steg och nedslagen blick vandrade hon sedan tillbaka till barberaren där vännen satt med färg i håret.


Flickan satte sig ner och läste en tidning, när hon tittade upp stod vännen där, svartare än natten och ville vandra vidare.
De båda vännerna svävade fram över gator och torg på väg mot hemstaden sju mil norrut.

Bilder

Ja jag är väldigt seg, jag orkar inte skriva om tredagars reasan idag, däremot kan jag ju lägga upp några av de utlovade fotona, men det blir bara Hives bilder idag...

Nicholaus Arson

Pelle och Niklas

The Hives

Pelle

Det är lång ifrån alla bilder, men det är ju några iaf.

wtai och HIVES

Det måste väl skrivas om gårdagen kan jag tro. Jag får börja med att ursäkta mina stavfel, som troligen kommer dyka upp, jag har sovit endast 4 timmar, hoppas det räcker som ursäkt?

(I alla fall så brinner det i mina fingrar över att få skriva om vad som hände. Men eftersom inte en levand själ vill tro mig(för utom min ständige vapendragare Carolina) så tänker jag inte skriva om det. Jag vet vad som hände, jag vet att det är som jag upplevde det vara, och faktiskt så räcker det för mig. Jag behöver inget medhåll, jag var ju där själv. Att få mer nedlåtande blickar och svar skulle bara göra att jag själv började tvivla. Jag VET, jag är ingen skönhet. Men kom ihåg:"Tro på alla rykten ni hör, vi ångrar inget")

Detta var en parentes (vilket jag också valde att visa med parenteser).

Kvällen, eller eftermiddagen, började sådär. CDOASS är inget band jag tycker om, trotts att det är det bandet jag sett flest gånger live. Jag, Maria och Lina roade oss med att försöka imitera sångaren ett tag. Plötsligt fanns en plats längst fram ledig.
Vi skyndade oss dit och sedan väntade en halv- hjärtad konsert av Backyard Babies. Vi stod som sagt längst fram och fick ögonkontakt med Dregen att antal gånger, han undrade troligen vad vi tre gjorde där. Men jag njöt ändå, vad är väl bättre än konserter?

Sen var det dags för Millencolin. Jag blev besviken över att jag glömt så många låtar och texter, men de bjöd på en helt okej tillstälning i alla fall. Under den showen var det mest tryck mot stacketet, i mellan åt i alla fall. Troligen på grund av slagsmålet som ägde rum bakom mig och Marta.
Det var otroligt roligt att se dem i vilket fall!

Sen var det Hellacopters, vilka, precis som förra gången, har bra musik men är ytterst tråkiga att se.. ja, eller det var kanske lite väl hårt, men nog har man sett roligare band. Men jag hade mina ögon på annat håll under den spelningen. Maria och Lina lyckades lite dåligt med flirtningen i år måste jag säga;) (man har ju hört saftiga historier om förra årets wtai).

Sen började det som vi alla tre väntat på i 4 år. HIVES! Herre Gud, jag är stum, vad mer kan jag säga. Jag sa till Marta att jag var avundsjuk på henne för att det var första gången hon skulle se dem, jag trodde inte att det kunde bli bättre än den första uppenbarelsen. Så fel jag hade! Bättre än SÅHÄR kan det omöjligt bli. Ett dunkande hjärta och tårar som bränner bakom ögonlocken och bara vill komma fram. Man kan inte gråta, man vill inte låta tårarna skymma ögonen av rädslan att missa en enda sekund av det som sker på scenen. Man glömmer tid och rum, jag hade kunnat dö där i publiken, jag lovar, det hade varit värt det. Att få dö framför ett band som Hives måste vara att dö med stil.
Jag har aldring sjungit så högt, aldrig dansat som då, aldrig varit så lycklig och aldrig varit så bortkopplad från verkligheten.
Jag skulle ge många kronor för den känslan igen! Hundra tusen miljoner kronor;)

Tack Maria och Lina, utan er hade jag varit två oförglömliga konserter fattigare.
Ni och jag och Hives, det är kärlek det!

(ja, det kommer bilder! Håll till godo några dagar bara, de kommer jag lovar!)

Ego Ego Ego

Enbart för att jag tycker att jag lyckades ganska bra med photoshopandet idag, inte ens Carolina såg att det var fake;)

Massor av beslutsångest

Before the fall;)

Gårdagen var bra. Jag fick ett oväntat och hastigt besök av Marta igår, det var trevligt, men hon stannade inte så länge.
När jag som bäst stod i hallen och sa adjö till Mart dök Carolina upp.

Efter att hon hade roat sig med Tiger Lou en stund och jag hade låtit maten smälta gav vi oss ut på jakt efter sötsaker, Carolina var ledsen för att hon inte hade fått tårta tidigare på jobbet.








På vägen till affären började vi fundera på att våldgästa Amandas studsmatta eftersom vi visste (trodde) att varken hon eller någon annan i hennes familj var hemma. Vi kom fram till att det var för långt att gå (det var väl tur Amanda? Tänk om ni tittat ut och sett oss studsa på er matta).
Vi gick hem till mig istället och fikade på asiatiskt vis på golvet.








Carolina ville som vanligt absolut att jag skulle spela och sjunga för henne, så jag gav efter ännu en gång.
Resten av kvällen spenderades med söt svartvit film och vegetarisk sallad.


När Carolina någon gång mitt i natten (tror jag) började prata om en tredje kopp te tyckte vi båda två att det var bäst att hon begav sig av hemåt.

I mitt hjärta

Jag är inte deras största fan, nej jag ska vara ärlig, jag är inte ens bland de främsta.

Skivorna har samlat damm och affischen ligger sedan länge ihoprullad i garderoben. Vi gled ifrån varandra någon stans längs vägen. Tonerna av Main Offender slutade gnaga i min hjärna och
nya band tog platsen närmast mitt hjärta.

Men trotts de fyra år(!) som nu har gått och trotts allt som hänt sedan dess kan kärleken till dem inte dö!

från rockfoto.nu
Kärleken till er kan aldrig dö

Lata sommardagar

Igår kröp jag runt på mina bara knän i trädgården och fotade alla möjliga saker... En fjärilMammas blå blommor

Smultron

Slöa sommardagar

Okej, det kanske kan vara dags att underrätta mina trogna läsare (Amanda och Carolina?) om de senaste dagarna i mitt liv.

Tja, det händer inte så mycket det kan jag ju börja med att säga, alldeles för många dagar har jag gått i pyjamas när jag sett mammas bil komma inrullande på gården efter jobbet.

Men i onsdags lurade i alla fall mor, far och bror med mig ut för att paddla kanot. Det var himla trevligt faktiskt, jag och David var riktigt duktiga på det där. Snabbt och tyst gled vi fram som pirater över vattnet. Vi hade riktigt roligt han och jag.
När vi hade kantrat mamma och pappa för andra gången fick vi möte av fem andra kanoter som glatt hälsade med: ”Ohoj sjögurkor!”
Sen tyckte jag och David att det var dags för ett dopp och vi försökte hitta någonstans att bada, det gick sådär.
Jag föreslog en brygga framför ett öde hus, men då fick bror min någon slags flashback från en film med namnet "sista färden" och ville inte stanna där. Jag försökte hålla ögonen öppna efter sandstränder, men mamma och pappa hävdade att det inte var så vanligt med sånna i vildmarken.
Nåja, vi kom i land tillslut och sedan var det bara att paddla de 5km tillbaka igen, vilket inte alls gick lika lätt eftersom vi hade motvind hela vägen.

(bilderna är från öland, inte från där vi paddlade)

Igår spenderades eftermiddagen på stan med Carolina, det var trevligt som vanligt, men jag var så fruktansvärt trött efteråt att jag bara satt på Carolinas golv och skrattade. Jag blev inte ett dugg piggare av teet sen heller.
Men nu vet vi i alla fall hur texten till Rock around the clock går;)

Nu är de äntligen hemma igen båda två!
Tack för att ni finns!

Packer Hummingbird

Nå, vad ska jag säga? Jag säger som Amanda: Annie din favoritsysselsättnig måste vara att starta band!

Ja, det är så sant min vän, men den här gången ska det bli bätte, inte som de 6 eller 10 banden innan.

Packer Hummingbird!

Det där var bra dagar!

Carolina, kom hem!

Ja, då var det bestämt.
Inget Arvika för Annie.
Jag kan inte annat än tro att det ändå var meningen att jag skulle åka. Ni känner mig, och ni vet hur jag är, det är någon mening med allt och det ena leder till det andra. Men tänk om jag valde fel denna gång? Det är inte helt omöjligt. Det finns två sidor, då måste den ena vara rätt och den andra fel. Men hur ska jag veta att det jag valde var rätt? Vilket jag ju troligtvis inte gjorde.
Nåja, jag tänker inte sörja över att jag inte åkte, jag valde det ju själv!

Jag svalde alla mina stoltheter, hörde av mig till någon jag lovat att inte höra av mig till mer, jag gjorde annat dumt också.
Men i hjärtat vet jag, eller tror jag att jag vet, att jag från början varit tveksam.
Jag vill bara inte känna att jag missa något här i livet. Jag vill inte tänka tillbaka när jag bli gammal på att jag aldrig var på någon av de STORA festivalerna.
Men livet är inte över än, jag får fler chanser… hoppas jag.

Peace and Love är kärlek

Då var man hemkommen. Jag saknar p&l redan. Torsdagen och fredagen var helt underbara! Lördagen tänker jag däremot inte säga något om, inte ett knyst.

På torsdagen kom jag och Amanda inklampande till faster med all vår packning. Jag fick en nyckel med en gris på, och sedan var det bara att ge sig av. Trots att Karin hade visat oss massor av gånger hur vi skulle gå så gick vi ändå fel, vi skulle ju inte gå över gatan ju! Men tillslut så kom vi rätt i alla fall. Vi hämtade ut våra gula armband och våra röda tröjor och begav oss sedan till kupolen för ett par timmars klädprovning, leksakstittning, glassätande och toajakt.
Sen var det dags för torsdagens höjdpunkt: Tiger Lou! Vi blev totalt förälskade i Pontus bakom trummorna och fick sedan en lång pratstund med honom och Rasmus, autografer och kort på dem fick vi också.

Sedan gick, eller flög, vi bort mot campingen och Henriks tält (jag mins faktiskt inte hur vi tog oss dit längre). Där tror jag vi slog oss ner en stund innan vi begav oss till McDonald’s.
Jag beslutade mig för att gå på ännu en killtoa, den här gången gick det inte lika bra som det gjort tidigare. När jag klev ut genom dörren stod det en kille utanför och tittade skumt på mig, sedan tittade han över axeln, och på en hundradels sekund flög tankarna genom huvudet på mig: ska jag vända tillbaka in igen och snabbt låsa dörren? Ska jag le finurligt och säga att det var sådan kö hos tjejerna? Eller ska jag helt enkelt titta på honom som om han var den galna och inte jag?
Det slutade med att jag låtsades som att jag hörde hemma där och gick förbi killen utan ett ord.

På fredagen var det jobb som gällde, tillslut. Först träffade vi Generalen och det var tur, för han gjorde verkligen festivalen så mycket bättre för oss.
På fredagen var det faktiskt riktigt roligt att jobba, vi blev bjudna på massor av efterfester och jag vet inte hur många som frågade om jag ville dricka ur det sista i ölburken, cidern eller vintetran, jag fick också en del förfrågningar om jag kroppsvisitation. Jag svarade att de inte behövde kroppsvisiteras eftersom de hade så tajta byxor att man såg allt igenom dem och att de på överkroppen enbart var iförda hängslen.
När vi tillslut smet från jobbet träffade vi på generalen och hans vän och efter några timmar vågade Amanda tillslut skicka sms till honom för att höra om han ville umgås sed oss. Det ville han. Vi såg lite Mando och sedan hamnade vi backstage på Essex Green.
Vi hade hur kul som helst.

Till en början även på lördagen…

Nåja, ni kan alltid läsa Amandas blogg för att få det utförligare eller kolla in hennes bilddagbok.

Road Trip

Finns det något härligare än att vakna till och se solen gå upp över hustaken i Göteborg? Jag har svårt att tro det. Allt jag kände var bara ren lycka. Att jag några timmar senare blev väckt av byggjobbarna utanför fönstret gjorde mig ingenting. Jag var bara glad över att få slå upp mina blå och höra någon på bred göteborgska förkunna att det inte finns något bättre än att fiska torsk. Jag satte mig upp, drog undan rullgardinen och tittade ut över innergården som så många gånger förr, men det var länge sedan nu.

Nåja, det där var ju trots allt början till slutet av vår road trip. I själva verket var första övernattningen i en liten stuga i Oskarshamn. Den natten sov jag nästan inte alls, det var för varmt, sovsäcken prasslade och jag är inte (längre) van att dela rum med någon annan.
Dagen efter hamnade vi på Öland, det blåste tyvärr alldeles förfärligt mycket, men det var fint och vi hade väldigt roligt. Tredje dagen var det Blekinge och Skåne som gällde och det var jätte bra. Vi åt thai mat i Karlskrona och körde, nästan, vilse i Ystad. Och den fjärde, femte och sjätte dagen var det som jag redan nämn Göteborg som hägrade.

Jag måste säga att jag har haft jätteroligt och det var länge sedan jag skrattade så mycket och sjöng, det finns inte så mycket annat att göra när man åker bil flera timmar om dagen.
Jag var väl lite tveksam till road trip med mor och far till en början, men den blev tillslut helt oslagbart (men jag får erkänna att jag saknade David och Simon hur mycket som helst).